Det började som ett inlägg på facebook den här dagen för tre år sedan, sen skulle jag dela inlägget igen med den här texten men den blev så lång så det fick bli ett blogginlägg istället.
Den här lilla pojken fick aldrig se dagsljuset och uppleva alla vackra stunder i livet. Hans mamma däremot fick fortsätta kämpa och vara stark för att övervinna sin cancer. Hon gjorde det med bravur men vägen tillbaka är och har varit lång. Jag är glad att en av mina bästa vänner överlevde denna sjukdom. De senaste åren har cancer kommit närmare och närmare. Tidigare har det varit något hemskt men på avstånd. Ju närmare det kommer desto mer medveten blir man över hur förjävlig den är. Ibland kan man bli botad men inte alltid...
Det suger som fan. Alla känslor som bubblar upp till ytan med jämna mellanrum. Hur hjälplös man kan känna sig. När man är medveten om att det inte finns någonting att göra. När livet för någon man älskar och bryr sig om sakta tar slut. När man bara vill fortsätta kämpa och övervinna allt. Det viktiga är att inge sluta leva. För livet fortsätter till trots, jag överlevde när min pappa dog för 6 år sedan. Jag kommer överleva denna gång också. Jag vet hur det känns när ens hjärta går sönder och det går inte att laga helt, man bygger upp det bit för bit efter att det kraschat. Det kommer dock alltid saknas en liten bit, den biten är oersättlig....
Om jag kan välja fritt
