Fredag 2 november 2012.
Det var då det hände, det förskräckliga som jag fortfarande inte fattar är sant !
Men det hände! Vi besökte pappa på bårhuset samma kväll. Det var jag och min familj, pappas syskon och några av deras barn plus respektive, pappas mamma, mammas föräldrar och syskon plus respektive. Vi var rätt många där hur som helst.
En läkare/sköterska var där och förklarade lite och öppnade dörren till dit pappa låg. Där inne var det tänt ljus och det kändes riktigt mysigt, men ändå så kallt och konstigt.
Jag var nog först in när hon sa att vi fick gå in. Där låg pappa på en brits med jaktkläder och stövlar på sig. Redo för att bege sig ut i skogen. Tog pappas hand som var alldeles kall och blek och kramade den hårt och länge. Det kändes som att jag verkligen inte ville gå, ville inte släppa taget. Ville värma hans hand så han inte skulle frysa. Ville helst att han bara skulle öppna ögonen. Vi pratade en del med varandra och alla tog ett farväl av honom. Han såg så lugn och harmonisk ut där han låg. Som att han verkligen inte hade ett enda bekymmer kvar nu. Frid och fröjd. Det var som ändå som en härlig känsla på nåt vis. Han frös nog inte. Det var bara skalet kvar av honom. Själen hade lämnat kroppen och åkt vidare ut på nya jaktmarker. <3
