Nu har en alldeles för ung grabb lämnat denna världen och åkt vidare mot Nangijala dit där körsbärsträden blommar.
Men jag vet att du kommer ha de bra där. Du kommer säker att hitta D där bland träden också, eller kanske metandes vid sjön.
Det är alltid så mycket tyngre när det är en ung person som går bort och det är svårare att bearbeta. Men se framåt. För Marcus kommer alltid finnas kvar i minnet. När man är ledsen så kan man plocka fram något bra minne och glädjas åt att man ändå fick uppleva det tillsammans och sen en dag så kommer man själv hamna i Nangijala och där möts man igen.
Här är en dikt som Henry Scott-Holland har skrivit men som jag ändrat lite i...
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som du alltid gjort.
Ändra inte ditt tonfall,
Håll sorgen borta från din röst.
Sluta inte skratta åt alla små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.